Cirkeln

av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

"Sex tjejer har just börjat gymnasiet när en elev hittas död på skolans toalett. Alla förmodar att det var ett självmord, utom de som vet sanningen. En natt under en blodröd måne förs tjejerna till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva. De får veta att de är häxor, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död - bokstavligt talat."

Sedan Cirkeln kom ut har jag ofta hört den nämnas och sett blandade reaktioner om den. Jag var eld och lågor att se filmen, eftersom det är en svensk fantasyberättelse, vilket inte förekommer så ofta. Tyvärr blev jag lite besviken över filmen, så jag var inte så sugen på att läsa boken. Men nu tänkte jag ge den en chans, eftersom det inte går att döma boken efter filmen. Och jag måste ändå säga att boken var en mer spännande resa.

Jag är ändå lite kluven i vad jag tycker om Cirkeln. Den är som en mycket mörkare version av W.I.T.C.H och andra berättelser som handlar just om tonårslivet i skolan kontra den magiska, dolda sidan. Vissa sådana berättelser lyckas fläta samman de två olika världarna på ett bra sätt, utan att den ena övertar. Cirkeln klarar sig ibland någorlunda med detta, men alltför ofta kände jag att fokuset lades på tonårslivet och tjejernas vardagsproblem med familj, vänner, skolan osv, medan magin hamnade i bakgrunden. Lite som Vanessa, en av karaktärerna nämner:

"Hon måste (1) rädda löken som håller på att bränna fast i stekpannan, (2) rädda sin framtid med Wille genom att laga en perfekt lasagne och (3) rädda världen."

Magin prioriteras sist, efter en mycket viktigare matlagning. Visst kan det vara svårt för karaktärerna att ta magin på allvar när de vuxit upp hela livet utan vetskap om dess existens. Men jag saknar viljan att fördjupa sig i magin och veta mer. Men ingen av tjejerna verkar så värst intresserade. Därför är Anna-Karin min favoritkaraktär, för att hon faktiskt använder, rent av utnyttjar sina krafter och därigenom har den största personutvecklingen, med en bra balans av både tonårsliv och magi.

En annan sak som jag både gillar och ogillar är de stereotypiska huvudkaraktärerna. Vissa av dem kan jag störa mig på, men samtidigt funkar några riktigt bra, för de tacklar just de problemen som man kan känna igen från skoltiden, vilket får situationerna att kännas hyfsat verkliga.

Som vanlig tonårsbok hade jag nog rankat boken högre, eftersom den faktiskt är spännande och klarar sig bra utan magin. Jag gillar speciellt Vanessas berättelse och hade gärna fått höra storyn från alla tjejers perspektiv. Men det kanske kommer i nästa bok. Samtidigt är det synd, för jag gillar magi och hade önskat att den hade fått ta större plats i berättelsen. Nu kanske den också kommer göra det i nästa bok, men eftersom den första boken redan är så lång så kunde magin ha fått mer fokus redan här.

Så som tonårsbok är den klart värd att läsa, men för den som gillar fantasy är den ganska medioker.